Om dessa väggar kunde tala
9 november 2019 – 9 februari 2020

Max Ockborn
Jenny Palén
Simen Godtfredsen
Marie O’Connor
Tova Mozard
Karin Boye

Curator: Susanne Ewerlöf

För detta sammanhang förenas konstnärer som använder rum, platser och föremål för att berätta, eller kanske snarare ge förslag som kan användas för att konstruera en historia. Tillsammans med Fullersta Gård som i sig bär lager av berättelser kommer deras verk att skildra flera parallella narrativ. Sceniska vyer, gestaltade rumsligheter, ljus, rekvisita, skulpturer och montage bildar ramverk och besökaren får avgöra vad som hänt och varför. Här kan missförstånd ses som en potential snarare än ett misstag. Dåtid, nutid och framtid vävs samman i en välkommen oordning. Ett lustfyllt utforskande möjliggör upplevelser av de världar som skildras, men där finns också kommentarer om vår samtida verklighet.

Berättelser är viktiga inom konsten då de samspelar med fantasin och får människan att tänka bortom det redan fastställda. Idag hyllas fakta och i den politiska diskussionen lyfts sanningen fram som en ideal motpol till den tvivelaktiga fiktionen. När mänskligheten ska ta sig an den globala framtiden måste vissa fakta beaktas, men hur ska vi mäkta med denna framåtrörelse utan visioner och berättelser om något annat?

Utställningen är lekfull och väcker idéer hos besökaren då denne själv får försöka forma vad som har hänt i rummen eller vad som ska ske där. Befinner vi oss i vår egen tid, historien eller kanske ett framtidsscenario? Genom att undersöka, känna in och lyssna får man pusselbitar som kan samspela med personliga referenser och forma narrativ.

Max Ockborn har tagit fasta på utställningens titel och funderat på vad en vägg faktiskt skulle säga om den fick en ingivelse att tala. Han har till och med gett den ett medium som den skulle kunna prata igenom i form av en vägghängd skulptur. Frågan är vilket språk väggen har efter århundraden av att bli vänd ryggen, spikad i och ommålad. Ockborns arbete pågår ända fram till öppningsdagen och vid sidan av verk som han skapat i sin ateljé kan vi i hans installation hitta föremål som samlats in på eller runt Fullersta Gård.

Jenny Palén funderar över tillståndet i världen och den maktlöshet man kan känna inför stora samhälleliga problem, orättvisor och globala hot. Upplevelsen av världen präglas av huruvida man ser sig själv som en aktiv eller passiv deltagare. Hennes verk lämnar mycket utrymme för tolkning men grundar sig från början på tydliga bilder som hon ser i sitt inre; det kan vara ögonblicket efter en katastrof eller en scen ur en dröm. Hennes arbete på Fullersta Gård baserar sig på tre separata vyer som vardera bär en berättelse, men i rummet blir de inviter snarare än påståenden.

Simen Godtfredsen skapar genom en undersökande process där han hittar föremål och omvandlar dem. Medan han släpar dem till ateljén, förvarar dem och så småningom tänker eller arbetar om dem till skulpturer så bär de med sig en berättelse om vad de en gång varit, betytt och hur de har använts. De är av människan skapade objekt som bär spår av tiden då de tillverkades och sammanhanget där de vistats. Genom att arrangera och bygga till kan nya associationer uppstå där en fiktion tar form.

Med en bakgrund inom mode och textil är Marie O’Connor intresserad av hur man berättar genom att klä kroppen. I utställningen visar hon ett verk som består av handgjorda föremål som kan liknas vid abstrakta skulpturer. De relaterar visuellt till ett modernistiskt arv men existerar inte fritt från världen som omsluter dem, tvärtom de är i själva verket skapade för att kunna bäras på en kropp.

I videon Psychic (2019) utforskas företeelsen med parapsykiska medium genom ljudupptagningar från riktiga sessioner. Genom sin starka fotografiska blick lyckas Tova Mozard fånga lockelsen hos dessa platser för andlig vägledning samt kopplingen till en verklig värld utanför dessa rum. Siaren och den “sökande” utövar en slags dans tillsammans där en gemensamma önskan om helande möter en underliggande drivkraft att skapa en historia. Här är det Tovas liv och framtid som berättas men det skulle likaväl kunna vara någon annans.

Romanen Kallocain är en av litteraturhistoriens viktigaste dystopiska framtidsskildringar och skrevs av Karin Boye 1940. Huvudpersonen Leo Kall lever i en totalitär regim och framställer ett sanningsserum åt staten. Boyes gärning och person uppmärksammas alltid på Fullersta Gård genom en permanent presentation. Under den här utställningen när vi sätter fokus på berättandets funktion i vår tid vill vi särskilt lyfta fram henne. Delar av en donation med akvareller av Karin Boye som nyligen mottagits av Huddinge kommun kommer också att visas.

 

Bilder:

Jenny Palén, Markis (2019)

Marie O’Connor Wear CRM (2018). Foto: Neil Jarvie.