ARKITEKTUR, INTERIÖR OCH LJUS
Text av Livia Prawitz

Camilla Løw, Stranger, 2018. Installationsbild. Foto: Livia Prawitz

Fullersta Gård bjöd in konstnären Livia Prawitz att göra ett publikt framförande i samband med utställningen Instrumental. Camilla Løw och Gert Marcus på Fullersta Gård 10 mars-1 juli 2018. Hon tolkade och närmade sig konstverken i en fördjupad läsning som generade ett möte mellan konstverk, poesi och publik.

Prawitz valde att undersöka hur Camilla Løw arbetar med interiörer och familjära objekt såsom lampor, speglar och gardiner. Detta i relation till Gert Marcus formvärld där förlagan framstår som mer avlägsen. Hur förhåller sig dessa konstverk till arkitektur? I båda fallen är ljus, färg, rymd och rörelse centralt.

Följande text är författad av Livia Prawitz och är det ursprungliga manuset från hennes muntliga framförande en solig torsdagskväll den 31 maj på Fullersta Gård. Här väljer vi att publicera manuset för att fler ska kunna ta del av Prawitz läsning. Längst ned finns texten att ladda ned som pdf.

 

Trots att konstnärernas verk möts endast i två av rummen förs det en dialog mellan dem i utställningen. Camilla Løw visar objekt som påminner om interiörer och familjära bruksföremål såsom lampor, vaser, speglar och gardiner. Föremålen skulle kunna ses som avskalade versioner av sina förlagor eller i vissa fall som abstraktioner. Løws verk påminner till stor del om minimalistiska skulpturer. De är skulpturer som inte endast pekar på sig själv som objekt utan de riktar även uppmärksamheten utåt i rummet. Objekten gör betraktaren medveten om såväl rumsligheten som på subjektets egen position i den samt relationen mellan rörelse och rymd.

I utställningen sker det hela tiden en växelverkan mellan objektet och dess relation till rummet. Løws skulpturer kan i högsta grad ses som individuella samtidigt som dess inverterade form, allt det som omger dem, ges lika mycket uppmärksamhet. Det vi möter är därmed inte isolerade verk utan objekten intar huset och det är hela dess rumslighet som framträder. Huset ska här inte förstås som en byggnad att betrakta från utsidan utan något som besökaren möter genom att träda in i det. I likhet med Beatriz Colominas läsning av Adolf Loos arkitektur kan vi här se hur det inifrån inte är möjligt att betrakta huset med distans likt en tavla eller skulptur som du ställs inför – utan att rummen är en miljö där betraktaren ingår.1 Objekten aktiverar rummet och dess rymd, de ifrågasätter på så sätt idén om en oberoende betraktare som kan distansera sig från verket.

Løws verk New Patterns visas i tre av utställningens rum. I samtliga av dessa rum blir ljuset, hur det släpps in och rör sig i rummet, centralt. Plexiglasskivorna i neonrosa, mörkblått och illgrönt som hänger framför fönstren påminner mig om gardiner. Deras funktion tycks däremot vara något helt annat än förlagans. Løws gardiner vare sig skyddar rummen från ljus eller från insyn. Istället för att vara ett skydd mot ljuset så släpper gardinerna in det, arbetar med det och förändrar det. Ljuset som släpps in fyller rummen och påtalar dess volym och gör hela rummet, med alla dess färgskiftningar, till en del av verket.  Men ljuset påtalar inte bara faktiska rumsligheter utan skapar även nya. Dessa rumsligheter är däremot inte fasta och beständiga utan de förändras i takt med väderlek, tid på dygnet och betraktarens rörelse genom rummen.

Utställningen aktiverar inte endast insidan av huset. Gräset, träden och husen utanför tas in och blir en del av utställningsrummet. Det går därmed inte att avgränsa verkets början eller slut. Är träden i omgivningen som färgas av det rosa glaset en del av verket? Den gröna färgen i gräset utanför framträder i nytt ljus i relation till det rosa och likaså påverkas den rosa färgens valör av grönskan. Likt grönskan utanför huset går de olika rum in i varandra genom ljusets speglingar. Det gröna ljuset i rummet här bredvid reflekterar stundtals upp ena sidan av kakelugnen och betonar den diagonala ytan som skär in i rummet. Färgen gör att formen både förändras och uppenbarar sig. Rummens olika färgtoner inverkar på varandra. Den blåa kalla färgen i det här rummet skulle kanske uppfattas som neutral om den inte upplevdes i relation till det gröna varmare rummet här bredvid. Färgerna både går in i och kontrasteras mot varandra.

Gardinerna likt de speglar som finns i rummet både skapar olika sorters insidor och utsidor samtidigt som de för dem samman. Speglarnas titel är Stranger och i likhet med New Patterns arbetar de med att både synliggöra rumsligheten och skapa nya rum. När det tredimensionella framträder på den tvådimensionella ytan uppstår illusoriska rum i rummet. På så sätt skapas även här nya rumsligheter eller kanske icke-rum vars rymd både är illusorisk och fysiskt påtaglig. Det faktiska och det skenbara ställs här inte emot varandra som motpoler utan samspelar. Spegeln dirigerar även om blicken och synliggör betraktaren och dess position. Løws speglar är formade som ett öga eller som pilar som pekar i olika riktningar. Blicken klyvs i flera olika rörelser som såväl vänds utåt i rummet som inåt mot subjektet när hon möter sin egen blick. Verkets titel, Stranger, väcker frågan om vem som är främlingen här? Är främlingen subjektet som ser sig själv i spegeln? Lika mycket framstår rummet och spegeln i sig som ett subjekt med agens som betraktar sina besökare. Vårt betraktande sätts på spel och vem det är som betraktar vem blir här oklart. I Løws speglar osäkras förhållandet mellan objekt och aktör, och betraktarens del i rummet och därmed i utställningen osäkras.

*

Denna mångfacetterade rörelse där verken både är sina egna kroppar samtidigt som de pekar utåt mot rummet och inåt på betraktaren är i högsta grad även verksam i Gert Marcus verk. Här blir betraktarens rörelse i relation till verken än mer central. Den kan nästan tyckas som att verken blir till först genom hur du rör dig kring dem. Extra tydligt blir det i verket Distansens förvandling som visas på ovanvåningen där böjda skivor i olika valörer ställs i relation till varandra. Skulpturen har mycket gemensamt med Marcus arkitektoniska färgsättning av höghusen i Flemingsberg, som även de behöver ses i rörelse och arbetar med kulörens relation till distans. Mötet med Marcus skulpturer är fysiskt påtaglig – här är inte bara ögat verksamt utan hela kroppen. Distansens förvandling tycks styra mina steg och leder mig i en böjd rörelse in mot rummets ena hörn. Det är till viss del en tvingande rörelse in i en trång passage men verket tycks inte arbeta med att skapa känslor av obehag utan det inger snarare lust att ge sig hän åt förnimmelsen.

Hos Marcus är mötet mellan former och färger det centrala. Han arbetar i material som plexiglas, papper, plåt, sten och metall och låter olika kulörer samt materialets former möta varandra. Skulpturernas former tycks inte härstamma från figurativa förlagor. Det är inga abstraktioner utan det tycks snare vara färgen som styr deras former. Om det skulle påminna om något så skulle det kanske vara arkitektoniska miljöer. Men det vi har att göra med här påminner inte om ritningar och kanske inte ens om modeller, utan snarare ligger likheten i hur de i sig själva skapar en miljö kring sig och förvandlar betraktarens uppfattning av situationen och den givna arkitekturen.

Likt i mötet med Løws objekt går det hos Marcus inte heller att distansera sig från verken, utan det är snarare själva avståndet som han arbetar med. Skulpturerna upptar själva rymden mellan objektet och betraktaren. På så sätt finns det inte heller här en ram för var verket börjar eller slutar. Samtidigt blir Marcus verk för mig mer autonoma från huset som miljö än Løws. Hos Løw finns det en växelverkan mellan hur de individuella objekten både påverkar rymden runt dem men även låter själva miljön påverka upplevelsen av objektet. Marcus skulpturer arbetar med den rymd som uppstår mellan betraktare och skulptur men också mellan både dessa två poler och rummets vinklar och ljus. Marcus själv formulerade tankar kring hur och om färg kunde skapa nya system som påverkade hela vår förnimmelse av rummet.2 Medan Løw förvränger och bearbetar rummet så är det som om Marcus skulpturer skapar sin helt egna rumslighet.

*

Att utställningen visas på Fullersta gård, vars rum fortfarande bär tecken av den herrgård den en gång varit, är inget som sätts i skymundan. Vi har här inte att göra med ett försök att upprätta en vit kub utan utställningen arbetar med själva miljön, och gården med dess bevarade tapetrester och kakelugnar blir på så sätt en del av utställningen. Kanske blir det allra tydligast i Løws verk. Man skulle kunna tänka sig att utställningen inramning, det vill säga herrgårdens borgerliga rum, skulle förhöja känslan av konsten som prydnadsföremål eller designobjekt. Här händer däremot för mig det motsatta trots att flera av verken just påminner om interiörer så som Løws gardiner men kanske ännu mer lampan och vaserna i rummet här bredvid. Kanske har det att göra med att varken Løws eller Marcus objekt arbetar med fetischistiska habegär utan de pekar snarare utåt i rummet och på betraktaren själv.

Interiörer ses ofta som föremål som bär på spår och minnen. Genom utställningen aktiveras såväl husets former och färger som dess interiörer samt deras historia, de sätts därmed i nya perspektiv. Hemmet – gården – blir här ett mellanrum där det inre och det allmänna möts. Rörelsen mellan det intima och det allmängiltiga är återkommande hos både Marcus och Løw. Trots att Løw till viss del arbetar med former som påminner om vardagliga föremål i ett hem så har vi i hennes fall inte att göra med interiörer som bär på hemmets spår av händelser och minnen. Men även om interiörerna inte är behållare av minnen i form av levt liv så bär de på spår av den mänskliga kroppen. Trots dess närhet till industriella designobjekt är handen och den manuella processen närvarande. Hos Marcus är spåren av handen och tillblivelseprocessen kanske ännu tydligare. Färgen är här central och hans verk tyckas vara lika mycket skulptur som tredimensionellt måleri. Det blir här lika mycket en fråga om färgens relation till skulpturens volym som den färgade formens relation till rymden omkring den. Själva arbetsprocessen – handens arbete och penselns drag på materialet – framträder tydligt.

Konstvetaren Håkan Nilson betonar hur Marcus inte kunde tänka sig arbeta med industriellt framtagna färger och den begränsningen som det innebar.3 Blandningen av kulör så väl innan som i mötet med formen och ljuset tycks här vara central. Både Marcus och Løw använder sig av plexiglasets transparens och dess förmåga att släppa in ljus. Arbetet med färgen är därmed inte ett avslutat arbete utan ljuset fortsätter att omforma den efter verkets tillblivelse. Men medan handens penseldrag på plexiglaset och den manuella framställningen av kulören är påtaglig hos Marcus så består Løws verk New Patterns just av industriellt färgade plexiglasskivor. Relationen till det industriella sviktar däremot vid en närmare betraktelse. Här finns en lek med å ena sidan närheten till perfektion, design och industri och å andra sidan handens oprecisa och performativa gest. Även flera av Løws verk bär vittne om sin tillblivelseprocess. Ett sådant verk är Black Spring. De svarta kuberna är staplade på varandra men den gröna färgen tycks vara målad innan sammanförningen. I mötet mellan de olika ytorna påtalas därmed det dolda utrymmet som något som tidigare varit synligt men varifrån färgen nu läcker ut.

I både Marcus och Løws verk är mellanrummen och det inverterade utrymmet centralt. Hos Løw skapas dessa rum bland annat genom hur ljuset från gardinerna går in i de olika rummen, i spegelns reflektioner och, som i verket Black Spring, mellan kuberna. I dessa fall är det rum som inte riktigt går att vistas i utan endast kan förnimmas. Även i Marcus verk är mellanrummen centrala. Marcus arbetar med färgens själva ”förmåga att utrycka distanser”.4 Mellanrummen är däremot inget tomrum utan tomrummet – distansen mellan objekten samt dess förhållande till subjektet – blir i sig själv fyllt. Här är det inte bara blicken som vandrar utan rörelsen är hela kroppens. Att möta Marcus verk är inte en taktil upplevelse i form av beröring. Likväl ger det den känslan då det inte endast är ögat som är verksamt utan hela kroppen som sätts i rörelse. Att Marcus även arbetade med större offentliga verk samt arkitektur där han kunde låta rörelsen och mellanrummen ta ännu mer plats tycks som en självklar fortsättning på hans praktik. Här i utställningen sker det mer subtilt. Det är lätt att försöka ta ett steg tillbaka för att försöka överblicka skulpturerna som enskilda objekt som kan betraktas med distans och inte kräver din närvaro. Men så fort du kommer i rörelse förändras de och du inser att ingen fast position, ingen reproduktion eller foto av verket skulle någonsin kunna fånga det som är verksamt här. Själva distansen till verket blir i sig något som färgen bearbetar.

Genom att arbete med vår förnimmelse genom rörelse, ljus, färg samt form arbetar både Marcus och Løw med att osäkra och undersöka själva seendet och dess konventioner. Både kroppen och blicken är högst verksamma och huset och upplevelsen av rummen är en del av utställningen samtidigt som objekten hela tiden också fortsätter att vara sig själva. I både fallen är det som betraktas lika centralt som en fråga om själva seendet i sig. Det verkar inte finnas någon motsättning i det utan snarare berikar de olika perspektiven här varandra.

 

LIVIA PRAWITZ är verksam i Stockholm. Hon arbetar huvudsakligen med film, objekt och text som sammanförs i rumsliga montage. Hennes senare arbeten kretsar kring förhållandet mellan språk och erfarenhet där hon undersöker hur denna relation kan omförhandlas. Prawitz är utbildad vid Akademin Valand samt Akademie der bildenden Künste Wien.

Foto: Nina Kerola


Källhänvisningar:

[1] Beatriz Colomina, ”Interiören” ur Privat och offentligt. Modern arkitektur som massmedium, Tidskrift för genusvetenskap nr 3 2007, 23.

[2] Gert Marcus, Distansens förvandling, Carlssons bokförlag, 2013, 24.

[3] Håkan Nilsson, ”Gert Marcus Konstformernas fenomenologi” ur Distansens Förvandling, Carlssons bokförlag, 2013, 87.

[4] Håkan Nilsson, ”Gert Marcus Konstformernas fenomenologi” ur Distansens Förvandling, Carlssons bokförlag, 2013, 98.

 

Ladda ned texten här:

Presentation_Livia_Prawitz