Kristina Matousch
Whole Hole

15 februari – 3 maj 2020

Att skriva den här texten är en balansakt. Att balansera på en knivsegg, likt de avslutande slipade kanterna på verken i serien Smooth Cut. Matousch konstnärskap innebär att varje beskrivning av det leder till att avslöja saker om oss själva. Och detta kan såklart sägas gälla all konst men dessa verk avslöjar intima, specifika saker om betraktaren och dennes inre. Faktiskt är de brutala som sanningsserum. Utställningen på Fullersta gård innehåller verk som nästan alla innehåller hål, om något kan sägas innehålla ett hål. Hålet är kroppsöppningen, det tömda och det ouppfyllda, det som potentiellt kan bli fyllt eller det som är tomt. Så mycket kan hända där i. Det är korridoren eller röret.

I ett av Matousch verk, Cutting Cunt, finns könet representerat i mitten i form av hål, intakta öppningar som omges av spetsar likt en kaststjärna. Den utstrålar aktivitet, rörelse och frihet. Matousch arbetar mycket med objektifiering, hon visar saker väldigt tydligt och hon exponerar saker, men väljer ibland att göra det med hjälp av reducering, genom att stansa ut. ett eller flera hål. Det tidigare nämnda verket Smooth Cut är istället ett hålrum som fått kropp, objekten består av mellanrummet mellan en kvinnas ben, materialiserade i cortenstål. Resten av kroppen har upphört existera.

Innebär hålet också ett begär, det ouppfyllda löftet, eller är det passivt? Jag tycker inte att Matousch hål är passiva. De kan till och med sägas vara aggressiva, men åter igen, detta är det jag menar med att avslöja sig själv, mig själv. Matousch talar om det frånstötande och kanske omöjliga i att skapa verk, att göra ting, och hur hålen är en befrielse från det. Det blir dock inte mindre konst.

I en text om den cubanskamerikanska konstnären Felix Gonzales Torres av Jan Avgikos i Artforum från februari 1991 skriver han om de förvandlingar som sker i Gonzales Torres verk. Han talar om ”Vibrating gap between object and language” apropå verket “Perfect lovers”, ett verk som består av två generiska väggklockor. Perfekta älskare blir de av titeln. Jag vill jämföra tankemodellen språk-objekt, det ”vibrerande avståndet”, med Matousch verk Turning On. Verkserien består av stålplattor som hon lagt på olika vänners spisar och de varma spisplattorna har gjort avtryck. Det ser ut som blåmärken. Att de heter Turning On öppnar upp för det betraktaren har inom sig gällande rodnader och att tända på något, och dessa tankar sker inför de enkla objekten, stålskivor med rostfärgade avtryck. Någonting berättas för oss om oss (och konstnären). (Detta verk är inte med i utställningen men laddningen i titeln gör att det fint låter sig beskrivas bara i ord) Spisplattors karaktär har också undersökts av tyska konstnären Rosemarie Trockel i många verk. Matousch spisplattor står i dialog med Trockels, båda tycks fånga spisplattornas klaustrofobiska air, det vill säga, att de återfinns i hemmets vrå, och att de kan kännas som något märkligt privat och potentiellt farligt. Rent formellt så är Trockels svarta spisplattor en typ av drift med minimalismens anspråk och hårdhet. Matousch spisplattor äger en känslighet både på grund av de spöklika, suddiga avtrycken och för att de är gjorda i faktiska hem, i någons privata sfär.

Reversed cavaties är ett stort objekt, ett biktbås. Akten att bikta sig är intim, den innebär att avslöja något för någon. I Matousch biktbås ser man både sig själv och den man biktar sig för samtidigt. En bekännelse ska frigöra en människa från skuld och skam. Man tar skulden och skammen och pressar dessa genom en perforerad platta. Människan på andra sidan fångar upp orden och förlåter. Människan töms på ångestens exkrement, until next time. Prästen/konstnären/den lyssnade människan får aldrig se en hel person. Varken bildligt eller bokstavligt.

Matousch utställning talar också om att vilja ha. Tomheten kräver något. Det sexuella kräver något. Att leva kräver förnedring, toalettpapper, nya glansiga saker. När och hur mycket begär är rimligt? Får jag erkänna att jag vill ha något eller någon?

Matousch har pratat om konstnären Nancy Holt’s Sun Tunnels. Det Holt gjorde i sina tunnlar var att fånga solljuset, kanalisera den ofattbara glödande livgivaren in i fyra betongrör ute i öknen enligt astronomiska beräkningar. I rören borrades också små hål där solljuset kunde separeras in i rören, som glödande frön, de borrades för att forma olika stjärnkonstellationer. Belysning genom öppningar. I Matouch verk Subject inside Object finns ett hål med plats för en tumme i ett stort stående rör. Tummen kan sticka ut och konfrontera oss. Peka på oss, gäcka oss. Nancy Holts rör var egentligen avloppsrör, gjorda för all mänsklig sörja. Men hon förvandlade dem till soltunnlar där ute i öknen. Matousch hål är inte gjorda för något annat än vad de är. Hålen är en utväg.

Text av Sara Walker

Bilder: Sex (2018)